Ibland känns det som om alla låtar jag hör handlar om mig. Varenda film jag ser skulle kunna vara filmen om mitt liv. En dikt kan sätta ord på känslor jag inte ens visste att jag hade.

Idag är en sådan dag. Jag tycker omåttligt synd om mig själv idag. Det händer lite då och då och går oftast över ganska snabbt. Men under den här relativt korta perioden (som nu känns som en evighet) är jag verkligen sjukt deppig. Det känns som inget går som jag vill och jag åstadkommer inte vad jag vill heller.

Jag känner mig misslyckad helt enkelt.

Grejen är att jag vet att imorron kommer den här känslan att vara som bortblåst och jag kommer kunna räkna upp massa saker jag är glad över och stolt över. Men jag vet också att den här pissiga känslan kommer komma tillbaka. Jag vet inte när. Men jag vet att den kommer. Den kommer alltid tillbaka i ett svagt ögonblick.

Och det värsta som finns när jag får den här känslan är att vara ensam. Som jag är nu. För då finns det ingen som kan få mig att tänka på annat. Det är bara jag, med mina tankar. Och vi är inte bra vänner idag. Inte alls.

VaNiLLa