Jag måste få hata! Skriva av mig lite. Jag måste få klaga helt enkelt!!

Jag gick hemifrån kvart i åtta imorse och tänkte vara duktig och komma tidigt till kontoret för ovanlighetens skull. Hade kollat jlt.se och sett att bussarna skulle gå men att vissa avgångar hade en blå triangel, vilket betyder att bussen kan vara mellan 1-5 minuter sen. Inga problem, tänkte jag. Jag hade ju ingen brådska.

Ute var det en mindre snöstorm, men vad gör det täntke jag godtroget. Jag ska ju åka buss! Om jag hade vetat, åh, om jag hade vetat! Ställde mig vid busshållplatsen och upptäckte belåtet att bussen skulle anlända om endast två minuter, perfekt timing!

2 minuter kom och gick, men ingen buss. Men, mindes jag, det hade ju varit en blå triangel på vissa avgångar så det var ju helt förståeligt. Från andra hållet kom bussar i en stadig ström men på min sida gapade dock gatan tom, bortsett från någon enstaka bil som halvt blinda i snöstormen försökte navigera sig.

Efter fem minuter gick räkneverket om och visade nu istället 10 minuter. Aja, tänkte jag, det går väl an. Jag hade ju ändå sett bussarna åka från andra hållet och vändplatsen är ju bara några hållplatser längre bort så jag var helt säker på att de skulle komma vilket minut som helst. Om jag ändå hade vetat! När 9 minuter hade gått stannade räkneverket på 1 minut. Och det stod 1 minut i säkert 10 minuter till.

Nu stannar vi upp ett tag och analyserar situationen lite. Ni kanske undrar varför jag väntade så länge när det var ganska uppenbart att att bussen inte skulle komma. Jo, med tanke på vädret var jag inte det minsta glad över tanken på att gå hela vägen till Torpaplan och sen förhoppningsvis kunna åka med 1an till skolan. Jag var också i ett slags förnekelse. Den kommer snart, den kommer snart. Samma mantra om och om igen. Snart, alldeles strax. Sen tänkte jag att med min tur kommer bussen precis när jag gått.

När den envisa 1-minutaren vägrade att försvinna på räkneverket var jag tvungnen att inse den kalla verkligheten. Bussen kommer inte. Jag vände om och började gå. I MOTVIND SÅKLART!!!

Vid det här laget var jag ganska sur, i dubbel bemärkelse! Men jag forsatte gå, vände mig om då och då i hopp om att få se en buss långt borta vid horisonten, men icke.

När jag kommit lite mer än halvvägs hörde jag den åh, så välkända ljudet av en buss. Och vad åker förbi, om inte en buss nr 3!! Jag har busshålplatsen Ekgatan framför mig men det finns inte en chans att jag hinner ens om jag springer. SÅ typiskt!

MEN plötsligt såg jag den första ljusglimten på hela morgonen. Det kommer en andra buss! Och den stannar bakom den första! Det innebär att den är närmre mig och jag kanske hinner om jag springer. Inte en sekunds tvekan, jag springer! När jag kommit ungefär halvvägs fram till bussen stängs dörrarna men jag fortsätter springa, bussen står ju fortfarande kvar.

Åh, lycka! När jag kommer fram öppnas dörrarna igen. Busschauffören såg mig! Och jag får åka sista biten med buss iaf.

MEN, jag är fortfarande sur på jlt! Jag vet att alla klagar på kollektivtrafiken i såna här tider och jag förstår att det är svårt att komma fram men det är inte det!! Jag är sur över att man inte informeras om det! Kommuniaktion, någon!!!? Skriv på hemsidan eller sätt upp lappar i hållplatserna, vad som helst. Men låt oss inte stå där och drömskt kolla på räkneverket och hoppas på att en buss ska komma.

Information är allt jag kräver, är det för mycket begärt?

VaNiLLa