Ja, det är väl rovdjursinstinkterna som kickar in så här lagom kvällen innan Den Stora Presentationen. Min resonabla del av hjärnan försöker lugna mig och övertyga mig om att det kommer bra, så som det alltid gör i slutändan. Den andra delen däremot, har bara ett råd till mig; Run Like Hell.

Det är lite som att spela Silent Hill (jag vet, tv-spels junkie!). Men jag har faktiskt en poäng med det här.

Jag menar, du kontrollerar en karaktär som letar efter något (dotter, fru eller bror) i den mest fucked up town som finns. Deras hjärnor är också delade.

Den ena säger; fortsätt framåt vad som än händer, kärleken övervinner allt.

Den andra halvan säger; omfg-den-där-saken-med-pyramidformat huvud-som-just-mördade-två-nurses-kommer-att-döda-dig-varför-är-du-fortfarande-kvar-här-RUN-LIKE-HELL!!

Vad jag vill ha sagt är att jag måste möta min personliga Pyramid Head imorron, även om min hjärna ber mig att fly. För kärleken övervinner allt.

(Jag vet, it doesn't make sense to me either)

VaNiLLa