Jag har lyckats!! Efter åtskilliga försök står jag äntligen som segrare. Ni undrar förstås vad jag pratar om. Låt oss ta allt från början.

Det var för ungefär fem månader sen som jag efter mycket liten ansträngning tog mig an att spela Guitar Hero 3 på easy. What you see is what you get liksom, det var väldigt lätt. Kaxig som jag var fortsatte jag genast vidare till nästa nivå, medium. Första blocken gick relativt lätt även om det tog ett tag för lillfingret att fatta att dennas plats var på den blå knappen.

Första guitar battle mot Tom Morello var däremot lite knivigare eftersom det var svårt att koncentrera sig på vad man skulle spela samtidigt som man måste hålla koll på motståndaren, i det här fallet, Morello. Men efter bara två misslyckanden vann jag och fick spela Bulls on Parade som encore. So far, so good!

Efter denna battle kände jag mig lite mer bekväm med den nyintroducerade blåa knappen och allt gick som smort. Ända tills det blev dags för nästa battle.

Ut på scen kliver Slash med sin trademark höga hatt. Matchen börjar och det går inte bra för yours truly. Faktum är att jag förlorar stort. Gång på gång. Efter sex försök ger jag upp (jag vet, inget tålamod att tala om). Ibland går det ju bättre om man lägger från sig spelet ett tag.

Nästkommande dag försökte jag mig på det igen. Och blev ännu en gång totalt utklassad. Det som störde mig mest var att det inte ens var en hög svårighetsgrad, bara medium. Och jag hade inte heller några problem med låtarna innan så varför jag misslyckades så totalt med just den här låten var ett mysterium. Tills jag upptäckte något mycket intressant.

Ett battle går till så att man spelar en låt båda två och man samlar också ihop stjärnkraft som vanligt. Fast här används stjärnkraften till att jävlas med motståndaren. Några saker man kan råka ut för är att svårighetsgraden ökas, att man måste vifta på whammyn som en galning eller att alla knappar blinkar så man inte riktigt vet när man ska trycka. Hur som helst upptäckte jag att min gitarr inte alltid reagerade när jag ville använda min stjärnkraft. Vanligtvis var jag så inne i låten att jag inte märkte det och fortsatte att spela ändå. Men när jag upptäckte det började jag undersöka det mer noggrannt.

Det visade sig efter lite tester att när jag spelade vanliga låtar så funka gitarren som den skulle men under battle med Slash kunde det ibland hända att den ignorerade mina försök trots att jag bokstavligt hoppade upp och ner med gitarren. Men många svordomar och värk i fingrarna stängde jag av PlayStationet och lät sedan spelet var en lång tid.

Men så i helgen när jag var hemma fick jag ju med mig mitt PlayStation och gitarren till Guitar Hero. Så efter att ha läst lite till morgondagens lektion bestämde jag mig idag för att koppla in spelet och lira lite. Jag började lite på easy för att komma in i rätt mood så att säga. Efter tre-fyra låtar bestämde jag mig för att återuppta vad jag borde avslutat för länge sen.

In på scen, fem månader senare, kliver han in igen. Den höga hatten sitter där den ska. Han har väntat på mig. Låten börjar och jag gör mig redo, både fysiskt och mentalt. Han börjar och jag kontrar. Satte alla noter, snyggt. Gitarren verkar fungera som den ska och när låten är slut är det ganska lika mellan oss men han vann. Jag väljer retry och gör mig redo igen. Samma sak händer, han vinner med en hårsmån.

Efter ungefär 50 minuter av intensivt spelande värker fingrarna mer än någonsin men jag vägar att ge upp (även om det alternativet faktiskt finns). Ett mantra repeteras i mitt inre om och om igen, "bara en gång till, sen slutar jag". Men det blir mer än en gång och jag känner frustrationen blossa upp inom mig. Fan ta den där jävla hatten! Vem fan har sån hatt ändå?!

Jag försöker tänka rationellt och hitta ett mönster. Efter några gånger inser jag att hans svagaste etapp är i slutet när han har ett långt solo. Kan man fucka up för honom där har man stor chans att vinna. Jag testar igen och samlar ihop ganska mycket stjärnkraft så att jag får fler förmågor att använda mot honom. När solot kommer bombarderar jag honom och är så nära att vinna. En till feltryckning och segern hade varit min.

Lite mer säker på mig själv testar jag en gång till. Denna gång samlar jag på mig ännu mer förmågor och väntar på att få attackera honom än en gång. Solot kommer en gång till och denna gång går det bättre. Hans mätare går stadigt mot det röda området och han missar många ackord. Väldigt många. Hjärtat sitter i halsgopen. Och sedan orden på skärmen:

You Rock!

De orden betyder att jag har vunnit. Jag, VaNiLLa, har äntligen efter fem månader slagit Slash i guitar battle. Den eufori som for genom min kropp går inte att beskriva i ord. Ord skulle inte göra den rättvisa. Jag gissar att hela huset hörde mig när jag uttryckte min glädje. Jag kan också ha fått x antal blåmärken, men det var helt klart värt det.

Skam den som ger sig.

VaNiLLa