Idag har vi (jag och min kära familj) ägnat hela dagen till de gamla. Nu låter det som att vi är typ frivilligarbetare eller nåt men det är vi inte. Näe, vi var nere i Sörping och hämta mormor för att sedan åka och hälsa på min morfar som bor på ålderdomshem.

Varje gång jag är där så blir jag mer och mer deprimerad. Dels för att jag ser hur mycket sämre morfar blir men också för att jag ser hur låg aktiviteten är på hemmet. Jag vet att det är svårt för personalen att hinna med att göra saker när de är underbemannade och så men man kan göra små saker. T.ex. skulle man kunna ha lite musik på i allrummet. När vi kom idag möttes vi av tystnad och det enda ljudet var ett svagt gnisslande från en rullstol. Någon personal syntes inte till någonstans. Min morfar satt ensam i sin rullstol i allrummet i tystnaden.

Hur som helst blev han glad när vi kom även om han inte kände igen oss till en början. Jag kände nästan inte igen honom. han var mycket smalare och håret hade blivit alldeles kritvitt. Mamma hade köpt med hans favoritgodis; Pigall och en påse med Stjärnor.

När vi fikat frågade mamma och pappa om han ville ta en tur runt kvarteret och få lite frisk luft. Det ville han gärna och vi fick senare reda på att det var första gången han varit utomhus på 8 månader.

Jag hoppas att jag aldrig blir så pass dålig när jag blir äldre att jag måste bo på hem. Och om det kommer till det hoppas jag att det har blivit någon slags reform så att man inte ska behöva sitta ensam i ett rum där det är helt tyst bara för att någon inte kan sätta på en radio.

Ledsen för ett negativt inlägg men den här dagen har fått mig att tänka till.

VaNiLLa