Idag skulle vi (jag, mamma och Eve) åka hemma till mormor. Anledningen till besöket var att morfar skulle komma hem (vilket är sällsynt nu för tiden) och hon behöver ju hjälp med vissa saker. Hur som helst skulle vi först stanna vid Nelins Konditori och köpa bullar att ta med till fikat. Mamma går in och handlar och Eve och jag sitter kvar i bilen. Det är inte så mycket trafik (klockan var runt 11.00) men en ful liten Smartcar svänger in på en parkeringsplats till vänster om oss. Föraren lägger sedan i backen och kommer i ganska hög fart emot vår bil. Jag tänker att snart måste hon ju börja svänga, jag menar det är ju en så liten bil, den behöver ju inte backa så långt innan man kan svänga. Helt plötsligt gungar hela bilen till och händelsen är ett faktum. Hon backade rakt in i vår bil! Precis när det händer kommer mamma ut från konditoriet och ser ut som ett åskmoln. Kvinnan i den andra bilen ställer sig framför oss och kliver ut. Mamma är rosenrasande och säger att man kan ju se sig lite för när man backar. Kvinnan skyller på att vi låg precis i döda vinkeln. Jag undrar hur det kan vara döda vinkeln när vi var precis bakom henne. Har hon hört talas om backspeglar? Vi utbytte all försäkringsinformation och till råga på allt kom pappa förbi i ambulansen och med full mundering för att se hur stor skada det blev. Det var inte så farligt, en liten buckla men mest lackskador, men grejen är att det var inte länge sen vi blev påkörda och fick lämna i bilen på lagning. Dessutom har vi nygligen gjort service på den som kostade nästan 5 000:- så det är förståeligt att mamma blev lite irriterad.

Ungefär 40 minuter senare kom vi fram till mormor i Sörping. Morfar såg om möjligt ännu hjälplösare ut än sist och nästan inget hår hade han kvar. Självklart var vi ju tvungna att beskriva hela händelseförloppet och mormor ville gärna veta allt i detalj, gärna två gånger, så det tog ganska lång tid innan vi kom in på annat. Maten vi åt var god; potatis med fläskfilégryta. Sedan åt vi bullarna som kostade oss en buckla på bilen. När morfar varit hemma ganska länge börajde han få ont och panodilen han fått verkade inte så bra så vi ringde färdtjänst lite tidigare och undrade om det kunde plocka upp honom vilket de kunde. När de rullade ut honom till bussen sa han flera gånger tack och hur kul det var att vi flickor hade följt med. Han hade till och med tårar i ögonen. Det sorgliga är att det kanske var sista gången jag såg honom. Han är ju dålig och jag flyttar ju om två veckor och sen lär det inte bli ofta man ser honom. Men döden är ju oundviklig...

För nån timme sen ringde Sumana. Hon hade kommit in Jönköping efter att ha stått som reserv. Problemet är att hon strukits från Halmstad. Så nu har hon potentiell lägenhet i Halmstad men hon är antagen till Jönköping! Som tur är har hon inte skrivit på kontraktet eller skickat iväg adressändringsuppgifter. Men nu måste hon fixa boende innan kursstart som är om två veckor!! I'm crossing my fingers for you, girl!

VaNiLLa